Jag tänker på hur vi har det där hemma..

En månad har gått, har inte sett en glimt av er, har bara hört er röst som gått genom telefonen in i hjärtat. Det gör så ont att tårarna rinner, man vill, man vill men det går inte, det finns mycket som hindrar.

Musik som tar en tillbaka i tiden är det enda man vill lyssna på och det är det enda man lyssnar på. Man kör socialist, barndoms låtar för att känna att man fortfarande har det kvar i sig, ATT man är kvar där hemma i Eskilstuna. Det är jättesvårt och lämna sina vänner, nu vet jag hur det kändes för mina syskon som lämnade sina vänner i Östersund när vi flyttade därifrån 1998. Men jag var så liten, jag grät bara för att jag inte ville flytta från Rojbir och Hedar, men sen har mina möjligheter brett ut sig, jag har öppnat mig till annat. Jag har lärt känna fler och haft Hedar i Eskilstuna för att hon också flyttat dit, men idag är hon i Östersund igen. Rojbir har man ändå vid sin sida och träffar henne minst en gång om året och känner att man fortfarande har samma kontakt som när man var liten.

Jag sitter alltid och tänker på hur vi har det där hemma.. För att man är så van vid att veta hur man har det där hemma..

Nu måste man visa sig stark, visa vad man vill, varför man är här.. Som Kayne West sjunger "That won't kill me, can only make me stronger" Det är bara och göra mig STARKARE i allt! Jag är här för en sak och jag ska klara mig ur detta.

Upp till Kamp!